Den gröna turisten

Idéer och inspiration för ett hållbart resande

På ö-äventyr

Leave a comment

Palmaria

Land i sikte!

Häromdagen hade jag en plötslig ledig dag: Efter att ha funderat lite bestämde jag mig för att följa mitt eget råd och unna mig själv en mikrosemester! Läs mer om mitt besök på en liten ö och om varför det är viktigt med en bra sångröst i naturen.

Alldeles innan Ligurien slutar och Toscana tar över finns där en liten ö som heter Palmaria. Det är den enda bebodda ön bland Liguriens öar, men inte större än att man kan gå runt den på ett par timmar. Efter att länge ha varit nyfiken på Palmaria bestämde jag att det fick bli målet för min mikrosemester.

Klockan ringde 06.00 på morgonen och det tog en stund innan jag förstod att det faktiskt var väckarklockan jag hörde. Bara att stiga upp, äta frukost, knyta skorna, ta ryggsäcken och ge sig av. Ryggsäcken hade jag packat kvällen innan för att få njuta av fem extra minuters sömn på morgonen.

Det var lite halvmulet när jag gick till järnvägsstationen men jag tänkte att det hinner nog klarna upp innan jag är framme. Först skulle jag ta tåget till La Spezia. Därifrån skulle jag ta bussen till Portovenere. (Ett tips till den som eventuellt inspireras av mina äventyr och vill följa i mina fotspår: Köp era bussbiljetter på tidningskiosken inne på järnvägsstationen i La Spezia. Den öppnar långt före turistbyrån och ägaren talar om hur du ska hitta till busshållplatsen om du frågar vänligt.) Sedan skulle jag hitta bussen. Den skulle stanna på Via Garibaldi men där var det marknad så gatan var full av marknadsstånd. Som tur är fanns det en hållplats på Via Fieschi som ligger direkt efter Via Garibaldi. (Tips 2: Var noga med att ta linje 11P, för linje 11 går inte ända till Portovenere.)

På busshållplatsen på Via Fieschi blev jag sedan ståendes en bra stund innan det dök upp någon buss men till slut kom den. Från bussfönstret kunde jag notera att molntäcket böjade spricka upp, det skulle nog bli en riktigt varm dag. Framme i Portovenere köpte jag en biljett till båten men först ombord fick jag klart för mig att båten inte skulle stanna i Terrizzo utan i  Punta Secco. Hmm… Jag försökte fråga tjejen som rev biljetterna hur långt det var mellan de två platserna men det där med service var inte riktigt hennes grej så jag lät det bero.

Båtresan från Portovenere till Punta Secco tar ungefär tre minuter. I land insåg jag att avståndet mellan Punta Secco och Terrizzo är ungefär lika långt. Det första jag möttes av var en karta med vandringsleden utritad samt en stor röd “du är här”-prick som hjälpte mig i orienteringen. När jag vände mig om för att börja gå, möttes jag av en skylt med en pil och texten “Terrizzo”. Svårare än så var det inte. Tre minuter senare var jag vid Terrizzokajen.

Jag skulle komma att upptäcka att alla vandringslederna var precis så där välskyltade. Det enda du behöver veta för att ta dig runt hela ön medurs från Terrizzo är att fösta delen ska du följa skyltning mot Pozzale, som är en lång strandsträcka på andra sidan ön. Därifrån ska du följa skyltningen mot Semaforo eller Vetta för att ta dig till öns högsta punkt. Därifrån kan du välja att gå den mer krävande leden mot Carlo Alberto eller den lättare direkt ner till Terrizzo. Mer om detta senare. Hela leden är dessutom märkt med en rödvit markering och lite då och då stöter man på genvägar tilbaka mot Terrizzo om man inte skulle känna för att gå hela sträckan som tar cirka 3 timmar.

Utsikt mot grannön Tino.

Utsikt mot grannön Tino.

Jag började vandringen inne i en sval och skön skog men då och då kunde jag njuta av en fantastiskt utsikt mot havet mellan träden. Trots att det gick uppför var det inte särskilt brant, med undantag för någon kortare sträcka. Vips var jag högt uppe i höjden och kunde spana på grannön Tino. Efter att ha fotograferat Tino ungefär hundra gånger eftersom jag vid varje steg tyckte att jag fick en bättre vy av ön än tidigare, började en brant klättring neråt mot Pozzale. Efter att ha passerat en militäanläggning med en extremt tilltalande utsikt över havet (och mot Tino) var jag nere på stranden och kunde konstatera att första delen av vandringen redan var avverkad.

Jag tog en paus, drack vatten och njöt av utsikten. Jag funderade på att ta mig

Pozzale, Palmaria

Badstrand i Pozzale

ett dopp i havet men jag var inte så sugen på att vandra vidare i blöta badkläder sedan så jag struntade i det.

Från Pozzale var det dags att klättra uppåt. En del av leden hade rasat, troligtvis under något av det regnväder Ligurien drabbats av under juli månad. Med lite sunt förnuft och spaning lyckades jag hitta ledmarkeringen och fortsatte uppåt. Och uppåt gick det! Efter att ha passerat det gamla stenbrottet blev det brant stigning i solskenet. Ja, riktigt klok kan jag inte vara, men upp skulle jag. Mitt i backen mötte jag en tjej som lugnt trallande gick nedför backen. Hmm…

Högst upp vid Semaforo (en gammal fyr som numera fungerar som ett centrum för undervisning i miljöfrågor) belönades jag med en bänk i skuggan. Jag insåg att det var mer eller mindre lunchtid men att äta lockade inte just då. Jag drack vatten och nöjde mig med lite plommon. Lunchmackan fick ligga kvar i ryggsäken tills vidare.

Nu var det dags att välja vilken väg jag skulle ta mig ner. Min guidebok talade endast om leden mot Carlo Alberto. Skylten mot Carlo Alberto var försedd med tilläggstexten “Svår led”. Efter att förgäves ha försökt förstå varför den anses vara svår, bestämde jag mig för att helt enkelt gå och ta reda på saken. Skulle den vara för svår, kunde jag ju alltid vända tillbaka.

Jag insåg snart att “svår”, åtminstone på första biten, var liktydigt med brant och stenig. Antagligen är varningstexten till för badgästerna som får för sig att knata uppför backen i badtofflor. Utan ordentliga kängor hade man inte tagit sig nedför den backen!

Portovenere

Utsikt mot Portovenere

Efter den första branta backen fick man en fantastiskt utsikt mot Portovenere, så fram med kameran! Medan jag höll på att packa ner kameran igen hörde jag ett ljud. Klopp, klopp, klopp. “Vem är det som går på min bro?” hann jag tänka, innan vinden bar med sig en lukt som var omöjlig att ta miste på. Get. Jag kikade nedför backen och hann se bakdelen av en långhårig rackare med en halvmeter långa horn i godan ro knata nedåt. Automatiskt såg jag mot där den kommit från. Inga andra getter, inga klingande klockor, inga vallhundar. Saken var klar. Vildget.

Jag gav geten lite tid att passera och klättrade sedan ned till nästa vägkrök och spanade nedåt. Där stod geten mitt på leden och tuggade i godan ro, helt omedveten om min existens eftersom vinden blåste från havet. Konstigt, tänkte jag, var inte geten större nyss? Och med horn? Nåväl, en gethona ska jag nog klara av, bara den inte blir skrämd. Bäst att göra den medveten om min nävaro.

När jag var liten och gympaläraren tvingade ut mig i de norrländska skogarna för att orientera på hösten, fick vi alltid med oss rådet att om vi hörde ljud i skogen skulle vi sjunga. På det sättet skulle älgen (eller jägaren) bli medveten om oss och, förhoppningsvis, lämna oss i fred. Att strunta i orientering under älgjakten är för veklingar…

Med gympalärarens ord i bagaget harklade jag mig lätt och stämde upp till en sång. Geten vände sig strax mot mitt håll och tittade lite förvånat på mig. “Det här går ju riktigt bra, det här går ju riktigt bra. Bara du inte har ungar…” sjöng jag för geten. Ur skogen hördes ett skrämt “bää…” Great. Getmamman klippte nervöst med öronen medan bä-ljudet från skogen blev alltmer uppjagat. “Ta det bara lugnt, jag är vegetarian”, sjöng jag för geten.

Getmamman gav ifrån sig ett ljud (getska för “Jag kommer!”, trodde jag…) och började bana sig väg in i skogen. Jag avvaktade lugnt och tänkte att bara getfamiljen lugnar sig så kan jag nog passera och fortsatte min vandring ner mot Carlo Alberto. Klopp, klopp, klopp, hörde jag. Sedan insåg jag att jag hade haft rätt. Geten jag sett från början var större. Och hade horn. Och stod nu cirka femtio meter ifrån mig med en blick som sa “Kom igen om du törs”. “Hej hej, hemskt mycket hej”, slank det ur mig av bara farten.

Det är en sak att vara äventyrlig. Det är en helt annan sak att vara dumdristig. Att utmana en vildget som med hornen inräknade är lika hög som man själv är lång hör definitivt till den senare kategorin. “Du, jag går tillbaka dit där jag kom från” sa jag till pappa get och började lugnt klättra uppför backen igen. Han följde mig med blicken ett bra tag, sedan satte han igång med det getter gör bäst, att tugga.

Jag klättrade tillbaka till Semaforo och tog den andra stigen ner till Terrizzo. Den gick genom skogen så jag gick miste om utsikten men i gengäld slapp jag getter. Vips var jag nere vid stranden igen.

Jag bytte raskt om till badkläder och tog mig ett skönt dopp. Härligt! Sedan la jag mig på stranden för att torka i solskenet medan jag tuggade i mig lunchmackan som fortfarande låg i ryggsäcken. Medan jag med halvslutna ögon låg i solskenet och tuggade kom jag att tänka på geten och fnissade lite.

När jag torkat upp lite var det dags att stiga ombord på båten igen. Jag hann med en promenad, några (eh..) foton och en glass i Portovenere, sedan var det bara att hoppa på bussen mot La Spezia och tåget hem.

Vilken dag och vilket äventyr! Tänk vad man kan hinna uppleva på en endagssemester!

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s